Var i cykeln ligger Sverige? Intressanta frågor för en ny regering.

Under de senaste veckorna har det passerat lite nyheter som fick mig att fundera på de finansiella marknadernas tillstånd och vad de betyder för Sverige. Bill Gross, ”The Bond King” och medgrundare till PIMCO, sa upp sig från jobbet förra veckan. Det i sig är inte så märkvärdigt – fondförvaltare och analytiker byter jobb varje dag –  men i just det här fallet innebar det att räntekostnader för hela länder faktiskt påverkades ganska markant: räntan på mexikanska statsobligationer och amerikanska realobligationer pinnade iväg ca 30 räntepunkter,  eller 0.3 procent (Bloomberg). PIMCO:s Total Return Fund (en av världens största obligationsfonder), som Gross förvaltade, hade relativt stora positioner i dessa värdepapper. Andra investerare som analyserade implikationen av Gross avgång kom fram till att det var kanske bäst att sälja innan PIMCO själva beslutade sig för att avyttra Gross favoritinvesteringar.

Gross avgång får nog sägas vara ett logiskt slut på en pressad situation för PIMCO. I en nollräntemiljö, som världens stora centralbanker ändå har bidragit markant till sedan finanskrisen 08, blir incitamenten att investera i obligationsfonder ganska små för vanligt folk. Investerare i Total Return Fund har valt att lösa ut sina fondandelar, vilket har ökat pressen på Gross att sälja av positioner för att ersätta dem. Faktum är att i samband med Gross avgång ökade inlösen av fondandelarna (vilket tvingade PIMCO att sälja av än mer) till den grad att USA:s centralbank och finansdepartement blev oroliga för en såkallad bankpanik (Financial Times via ZH).

Vad säger denna lilla episod om de globala kreditmarknadernas tillstånd? För det första, marknaderna är rimligen ganska sköra om de reagerar på att en 70-åring på dåligt humör beslutar sig för att byta jobb efter ett gräl med några kollegor (WSJ). Det är å andra sidan inget ovanligt: marknader är notoriskt oberäkneliga, det finns gott om bevis för det i historien. Men det finns kunniga analytiker (Ray Dalio är en) som tålmodigt väntar på recessionen, och kreditmarknadernas sköra tillstånd är ett tecken på att den är på väg.

För Sveriges del är problematiken lite mer raffinerad. Svenska banker finansierar svenska hushålls fastighetslån på samma oberäkneliga marknader, och de gör det på relativt korta löptider, ca 3 år (ASCB). I praktiken innebär det att den svenska räntemarknaden inte är särskilt svensk; den prissätts i relation till omvärlden. Polemiken kring hur mycket den svenska reporäntan borde sänkas, eller om ett hushåll borde amortera huslån på en kortare horisont än 130 år är förvisso intressant att ta del av, men den är perifer i förhållande till Sveriges kritiska beroende av välfungerande internationella kapitalmarknader. Ju längre tiden går, desto större är sannolikheten för att kapitalmarknaderna förblir allt annat än fogliga. Vi behöver inte granska vad som händer på andra sidan Atlanten för att få ett skäl till att vara oroliga. Det räcker med att studera utvecklingen på kontinenten.

Europa går en framtid till mötes som ser allt mer oförankrad ut i vad medborgarna vill. Arbetslösheten kring medelhavsländerna har bitit sig fast, skuldbergen ökar (Bloomberg), och som grädde på moset så har Bryssel beslutat sig för att mucka gräl med Putin. Skämt åsido, man kan ha åsikter om vem som är att klandra i Ukraina-krisen, men en alltmer aggressiv sanktionspolitik hjälper inte affärer i vare sig Tyskland eller Ryssland, och således inte heller arbetsmarknaden i EU.

Ett toppstyrt EU håller på att cementera obalanser som får folk att revoltera. Vi fick själva en liten släng av det i valet, där det enda parti som faktiskt gjorde framsteg var Sverigedemokraterna, men mönstret går igen i andra länder. I Frankrike har motsvarigheten Front National, för första gången, vunnit platser i den franska senaten. Premiärminister Cameron flaggar med en EU-folkomröstning i Storbritannien för att plocka röster från EU-kritiska UKIP på hemmaplan. Beppe Grillo, som leder MoVimento Cinque Stelle i Italien har, precis som övriga Europeiska missnöjespartier, som en av sina prioriteter att eliminera euron och EMU.

Bryssel har lyckats hålla ihop det än så länge, till stor del med hjälp av Draghis och ECB:s refinansiering av perifera länders statsobligationer, men demokratierna (eller vad som är kvar av dem) har varit slöa med att implementera strukturella förändringar som är tänkta att komma medborgarna till godo. Under nästa femårsperiod kommer Jean-Claude Juncker, en pragmatisk och en aningen impopulär politiker (Telegraph), att driva EU-harmonieringen allt längre. Om Tyskland förlåter Frankrike för brottet mot Maastricht-avtalet det vill säga (Bloomberg).

Detta är frågor som har enorma implikationer för Sveriges välstånd och fastighetsmarknad. Tärningen är kastad på bostadsmarknaden för Sveriges del och hushållen kommer inte ur situationen med höga skulder under överskådlig tid. Det kan vara läge att diskutera hur den nya regeringen bör agera vid större problematik på kapitalmarknaderna utanför Sverige, för konsekvenserna kommer nog att drabba en hel del kärnväljare.

PS. Sedan den 19 september är jag en nydisputerad, och inom en snar framtid arbetsbefriad, doktor i nationalekonomi. Om någon har behov av en data-analytiker/ekonometriker/python-entusiast med solida kunskaper om finans, alternativt VD för ett noterat bolag, departementschef, eller president för ett mindre land vid ekvatorn, så hör gärna av er. Jag är öppen för förslag och ganska flexibel!