Amorteringskultur...vad är det?

I Stabilitetsrådets rapport (länk till SOU) konstateras att "Amorteringskulturen behöver förbättras och det gäller inte bara nya lån." 

Hur ska man tolka ett påstående som detta?

Som god nationalekonom försöker jag naturligtvis finna användbara definitioner för att strukturera min analys. Då "amorteringskultur" inte är ett vedertaget begrepp enligt svenska akademins ordlista (det borde ju finnas precis emellan amorteringsfrihet och amorteringslån) får vi helt enkelt improvisera!

Kultur kommer av latinets cultura. Wikipedia avslöjar att...

Begreppet har fått en väldigt vid betydelse och avser i vid bemärkelse all mänsklig aktivitet. Kultur har dock främst två betydelser; andlig (konstnärlig) odling eller socialt överförda levnadsmönster; i vardagligt tal är den första betydelsen den vanligare. Inom kulturgeografi används den bredare betydelsen som all mänsklig aktivitet. Den ursprungliga betydelsen 'odling' förekommer i till exempel bakteriekultur.

Då Finansdepartementet, Finansinspektionen, Riksbanken, och Riksgälden får anses vara statliga institutioner som är tämligen lekamliga (till skillnad från, kanske, Kungliga Operan eller Dramaten) kan vi nog sluta oss till att amorteringskultur ska läsas i den senare betydelsen, socialt överförda levnadsmönster. (Vi hade visserligen kunnat tänka oss att vi talade om hushållens amorteringsvanor som om de vore en god bakteriekultur, men ack vad svårt det är att projicera auktoritet när man talar om yogurt-ingredienser.)

Alltså, termen avser socialt överförda levnadsmönster i relation till amorteringar! Vem är det då som bestämmer vad som ska amorteras? Jo, det är banken! Men hur kan vi applicera en term som "socialt överförda levnadsmönster" på en bank? Nä, det kan vi inte med någon större framgång. En bank är en juridisk person, vars verksamhet styrs av lagar och aktieägare; på ett kulturellt plan existerar den inte i någon egentlig mening. Väljer man att tala om levnadsmönster gör man det fömodligen i relation till vanliga individer som lever i någon form av hushåll. Amorteringskultur avser således med all sannolikhet hushållens benägenhet att betala av sina skulder.

I dagsläget tar det i genomsnitt 140 år för ett hushåll att betala av ett lån. Vad innebär en förbättrad amorteringskultur i den här kontexten: förbättrad för vem? För banken är det förmodligen mer förmånligt att hushållen betalar räntekostnader för lånen (som blir till ränteintäkter för banken) istället för att de betalar av lånen; en förbättrad amorteringskultur innebär således längre amorteringstider, inte kortare, om banken får bestämma. Banken måste visserligen låna pengar för att kunna låna dessa vidare till hushållen, men banken tjänar faktiskt pengar varje kvartal på att låna (till skillnad från husägare) även om det är staten som implicit bär ansvaret för bankens verksamhet.

För hushållen hade det förvisso varit trevligare med högre amorteringar på lånen, men det hade i så fall inneburit att något annat hade fått ge vika; kanske en semester som inte blivit av (säg till ungarna ett det blir inget Legoland i sommar för att pappa ska ge pengarna till banken; ingen höjdare), eller en bil som inte blir köpt. Och skuldfri blir man väl ändå inte om man nu behöver ett sekel eller två för att pynta lånen! "Förbättrad amorteringskultur" för ett hushåll innebär förmodligen att man helt enkelt slipper det elände som det innebär att faktiskt arbeta av en skuld på några miljoner kronor.

Nä, den enda rimliga förklaringen, underbyggd av en oklanderlig logik, är att det är bättre för staten om hushållen betalar av bankens skulder. Så måste det vara. Det är nog vad som menas när Stabilitetsrådet konstaterar att "amorteringskulturen behöver förbättras..."

...eller?