Riksbanken sänkte räntan till 0 procent (Riksbanken) med anledning av den låga inflationen mätt av årliga förändringar i konsumentprisindex). Vi ser nya takter från Riksbanken efter det att Ingves gjorde klart att det är inte Riksbankens ansvar att hantera hushållens skuldsättning (SvD), utan Regeringens. Hur resulterar räntesänkningen i högre inflation?
Lägre reporäntor kommer inte direkt att ge bankerna möjlighet att ge bort pengar till löntagare. Det är nämligen vad som krävs. Högre inkomst för löntagare krävs för att inflationstakten ska öka då de ska få högre köpkraft för att ha råd med prisökningarna på de varor som ingår i KPI (och då har vi inte blandat in några inflationsförväntningar i analysen, som är givna). Banker lånar ut pengar, och den tillfälliga inkomsthöjning som kommer av ett lån ska förr eller senare betalas tillbaka. Det är regeringar som ger bort pengar, men regeringen har inga inflationära stimulansprogram i pipelinen. Jag noterar med intresse att LO lutar åt att man ska göra sig kvitt
överskottsmålet för att möjliggöra lånefinansierade stimulanser, vilket är förståeligt (DI). Att arbeta av skulder är öken!
Det hör även till de mer okonventionella förslagen som jag diskuterar i
boken. Detta skulle med all säkerhet öka inflationen om bara Riksbanken var med på noterna, men detta blir svårt att åstadkomma med det parlamentariska dödläge som råder. Så högre inflation via högre inkomster blir inte av i det närmaste taget.
Räntesänkningarna ämnar nog justera växelkursen (eller det externa värdet på kronan) så att importen blir dyrare och exporten billigare, men då svenska företag alltmer sysslar med tjänsteexport (inklusive merchanting), och mindre industriell export, ser vi avtagande effekter i den här transmissionkanalen. Den lägre reporäntan sammanfaller med ECB:s stresstest som hade kunnat göra svenska statspapper till än mer safe haven, men där motar Riksbanken Olle i grind. ECB testade märkligt nog inte bankerna i ett deflationsscenario (Telegraph). Trovärdigt? Inte särskilt.
Vad sker härnäst? Högre inflation blir det inte av den här lägre räntan pga skuldsättningen. Om vi antar att Sveriges skulder är ca 5 ggr BNP (Cornucopia har inkluderat bankernas utöver den reala sektorns skulder, men det gör inte jag för att undvika dubbelräkning) ser vi att en back-of-the-envelope räntehöjning på 1% eliminerar utan vidare 5% av BNP (förmodligen ett värsta scenario). Märk väl att detta håller inte symmetriskt. Det vill säga, när man sänker räntan kommer inte BNP per automatik att öka, för att det är inte uppenbart hur extra krediter bäst kommer till använding i en tjänsteekonomi där produktion alltmer sker i utlandet (och sedan när behöver konsulter lånefinansiera sina tjänster?). Läser man mellan raderna kan man tänka sig att det blir mer utrymme för spekulativ finans och högre tillgångspriser (inklusive fastighetspriser), men det lär inte bli fler arbeten, mer inkomster, och högre inflation.
Att ge sig in på negativa reporäntor, som Lars EO Svensson argumenterar för, kan man göra om man känner för att experimentera med ett lands finanser (DI). Negativa reporäntor innebär att bankerna får betalt för att repofinansiera tillgångar, och lär vara väldigt bra för tillgångspriser, men det fungerar endast så länge som stora aktörer tycker att det är trovärdigt. Då är stödköp av värdepapper och valutagolv, som Svensson också förespråkar, mer intressanta att reflektera över. De är intressanta för att de utgör diskretionära ingrepp i det normpräglade ramverk som har dikterat penning -och finanspolitiken under de senaste 20 åren. Pacta sunt servanda? Nej tack, det är så bra så. Ganska oortodoxa grejer alltså! Blir detta praxis kommer det att göra susen för riskpremien som skjuter i höjden. Kronan kommer i så fall att depreciera* och bidra till höjda mat- och energipriser. Precis vad svensk BNP behöver!
* Devalvera, som jag skrev i den ursprungligt i all hast, är det naturligtvis inte tal om när vi analyserar en flytande växelkurs som den svenska.
PS. Jesper Hansson från Konjunkturinstitutet gjorde mig äran att läsa min bok samt komma med förslag på hur den kan bli bättre. Jag kommer att göra en liten uppdatering här vi tillfälle. DS.
Tack för analys! Ingen lär (vi lever som sagt i en tjänsteekonomi) investera mer tack vare räntesänkningen. Räntesänkningen gjordes i stället för en devalvering? Nya regeringen siar om om ökad nominell tillväxt, från de 3 % som vi levt med senaste 8 åren, till närmare 5 % de närmaste 4 åren. Slår det in?
SvaraRaderaDet vore intressant att även få en ekonomhistorisk analys av räntesänkningen.
Hej,
SvaraRaderaPrognoser som sträcker sig över flera år är av väldigt litet praktiskt värde. Regeringen gör väl vad de tycker behövs för att sälja in sig själva, ungefär som vilken analysfirma som helst. Jag följer dem inte, även om trender i sig är intressanta.
En ekonomisk historisk analys är desto intressantare (och det var ett planerat kapitel för boken som jag inte hade tid att skriva). Kort kan man säga att alla länder som ingick i Bretton Woods har följts åt över tiden i att bygga upp stora finansiella sektorer där en icke försumbar del av dem är inofficiella (via skatteparadis o.d.). Därför blir de svåra att analysera. När nationalekonomer analyserar finansiella kapitalflöden sker det utifrån enkla modeller om räntedifferentialer och relativpriser, men det är mycket svårt att få någon större validitet i dessa modeller för de abstraherar bort viktiga aspekter som präglar mänskligt beteende (som makt och geopolitik, till exempel).
Det finns till exempel ingen modell som tittar på den karriärsrisk som centralbankirer löper av att ha helt uppåt väggarna fel. I finans är detta ett etablerat begrepp, att fondförvaltare kan investera pengar som de "vet" inte borde investeras just på grund av att det tar så lång tid att generera avkastning i vissa miljöer: bättre att se halvbra ut på kort sikt än fenomenal på lång sikt, där det senare är förknippat med risken att man sparkas ut ur branschen och inte får förvalta pengar (det riskabla scenariot).
Idag har vi centralbankirer över hela världen som har satsat oerhört mycket på att de faktiskt kan mildra recessioner, eller åstadkomma optimerad tillväxt, när de i själva verket inte har särskilt bra belägg för det. Att skapa inflation är inte tillväxt i någon egentlig mening och hur de krediter som de trycker ut i ekonomierna påverkar kapitalallokeringsprocesser talar de om i abstrakta termer (förutom när det blir uppenbart, som i Sverige och många i-länder, att huspriser är abnormalt höga; ett mycket intressant exempel på ineffektiv kapitalallokering).
Så en ekonomiskhistorisk analys borde i min mening granska hur centralbankirer tänker när de kör ner räntan i botten. Där finns det väl tre böcker som jag tycker är roliga att läsa och fundera kring:
1. Economics of Inflation av Bresciani-Turroni. Avhandlar hyperinflationen i Weimar-Tyskland. Centralbankiren Havenstein motiverade obligationsköpen (och de implicit negativa styrräntorna) med att det fanns för lite pengar i Tyskland. Hur kul som helst när man läser det 90 år efter att det skedde! Mindre kul att det finns vissa paralleller idag, i synnerhet med maktkoncentrationer i företagsstrukturer som det även fanns då, som skulle kunna vara indikativa på seriösa biverkningar av inflationär penningpolitik.
2. Lords of Finance: The Bankers Who Broke the World, av Liaquat Ahamed. Bra biografier av de centralbankirer som verkade från början på 1900-talet fram till andra världskriget. Visar på psykologin bland policy makers och politiken som var förknippad med guldstandarden, samt dess övergivande. När jag läser den här funderar jag ofta på varför Adam Smith ansåg att hans verk The Theory of Moral Sentiments var större än det han blev känd för, The Wealth of Nations.
3. The Holy Grail of Macroeconomics: Lessons from Japan's Great Recession av Richard Koo. Det är samma Koo som Paul Krugman döpte sin debt-deflation modell 2012 efter (QJE: http://qje.oxfordjournals.org/content/127/3/1469.short). Mycket intressant att styret i Japan, som nu går i bräschen för en extrem penningpolitik som har potential att bli hyperinflationär, bommade att folk inte var sugna på att låna efter den största fastighetsbubblan i historien (palatset i Tokyo var värderat till lika mycket som Kalifornien enligt Jeremy Grantham, GMO). Koos förslag om Yin och Yang konjunkturcykler är inte mycket mer än en repetition av Kondratievs observationer om långa cykler i ekonomisk aktivitet. Jag håller inte nödvändigtvis med Koo om hans rekommendation att trycka pengar för att kompensera för brister i den privata sektorns efterfrågan.
/Daniel
Tack svar/för utveckling. Idag fick vi se ekonomhistoriker Lennart Schöns tankar kring ränta och inflation: "Nollränta ingen lösning på Sveriges problem".
SvaraRaderaDet ligger absolut nåot i Schöns tankar. Det ligger även något i Bill Gross reflektion att centralbankerna måste expandera sina balansräkningar för att monetarisera räntebetalningarna (https://www.janus.com/bill-gross-investment-outlook). Det innebär att nominellt krävs tillväxt för att undvika konkurser, i synnerhet för banker i min mening, även om vi realt kan erfara negativ tillväxt på grund av visionslösa politiker à la Schön. Jag tror att Schöns förslag om visionära ledare kommer att ta sig uttrycket av politiker som föreslår och implementerar inflationära stimulanspaket under de närmsta åren. Som av en händelse kommer detta att gå hand i hand med Gross önskan om expansiva centralbanker vars obligationsköp hjälper spekulanter (som Gross delvis själv är) att räddas undan investeringar i dåliga lån.
SvaraRadera