Vad har progressiva avskrivningar att göra med schweizarnas guld?

Den 30 november röstar schweizarna om att den schweiziska centralbankens tillgångar ska bestå av minst 20 % guld. Varför gör de nu detta när de övergav principen om en guldbaserad valuta när de gick med i den Internationella valutafonden 1992? Jo, det är värt att granska lite närmare för det är faktiskt inte helt orelaterat till det kreditväsende som göder våra fastighetspriser, och det har att göra med skapandet av pengar i ett modernt penningsystem.

Ett modernt penningsystem består i princip av dubbel bokföring, lagar och regler, samt institutioner. Ungefär som ett datorspel. Bokföringen visar hur stor förmögenhet var och en har, lagar och regler bestämmer hur dessa förmögenheter ska förtjänas eller omfördelas, och institutionerna ser till att detta efterlevs. Sedan är var och en fri att spela spelet.

Problemet är att spelen som vi spelar är inte alltid helt genomtänkta. Ungefär som progressiva avskrivningsregler för bostadsrätter. Det var ingen som riktigt hade tänkt på att byggherrarna som sålde lägenheterna hade räknat lite annorlunda på fastigheternas värden än vad köparna och bankerna gjorde. När de här problemen uppdagas mitt i matchen blir det naturligt att ställa frågan ”vad betyder det här för spelet”? Är det ett litet fel betyder det inte mycket och man fortsätter spela, med orubbat förtroende för spelets regler. Är det ett stort fel kanske man tar sig en rejäl funderare över hur trovärdigt spelet är (eller bostadsrättsföreningarnas balansräkningar).

Enkelt uttryckt är det denna problematik som nu har drabbat centralbanker världen över. Centralbanker har vitt och brett förkunnat hur deras penningssystem var tänkta att uppnå en viss inflation, eller en viss effekt på arbetslösheten, utan att egentligen ha sett till att spelreglerna var genomtänkta. Efter finanskrisen 2008 påbörjades ett arbete med att förbättra spelreglerna (Basel 3 och 4, eller CRD IV) som man fortfarande håller på med. De globala spelarna, som i det här fallet är länder, tycker att det är inte tillräckligt bra och börjar nu återgå till en gammal spelregel som har fungerat i tidigare versioner av spelet som kallas ”Hela kapitalmarknaden stormar”.

Guldets roll i spelet
Under en guldmyntfot är pengar definierat som en viktmängd guld. Det var vanligt förr i tiden och är en anledning till att centralbanker har guld på sin balansräkning, som en del av deras förmögenhet. I Riksbankens årsredovisning finns en uppställning av tillgångarna och skulderna. Den post för sedlar - som allt mer sällan används som betalningsmedel - är till exempel en skuld som Riksbanken har till de mänskor som använder sig av sedlar. Fram till 1931 kunde dessa sedlar lösas in mot guld. Riksbanken har även en post för eget kapital, precis som nettoförmögenheten i ett privat aktiebolag, men i Riksbankens fall spelar det inte så stor roll eftersom det är en myndighet under Riksdagen (är Riksbankens nettoförmögenhet 58 miljarder 2013, så som årsredovisningen hävdar? Nej, inte i någon egentlig mening. Bestämmer man implicit över alla krediter i landet, och kan skapa nya betalningsmedel om man vill det, är den rimligare långt större).

På tillgångssidan har den bland annat guld. Riksbankens guld är värderat till ca 31 miljarder per bokslut 2013 och det uppgår till 125 ton. Dessa finns enligt egen utsago lagrade någonstans i västra hemisfären, för endast 15.1 ton finns i Stockholm. Tror man. Men förmodligen inte finländarna. Efter Riksbankens press release gick den finländska centralbanken ut med följande press release några dagar senare där man påpekade att ”9,8 ton av guldet i Stockholm är vårt!” (enligt ett obekräftat rykte är det Lars EO Svensson som konterade verifikationerna när man inventerade guldet i Stockholm, men det är som sagt obekräftat.) Att ha guld på balansräkningen är lite grann som att centralbanken säger ”De värden som observeras på vår balansräkningen är inte vilka nuffror som helst inte, utan av absolut högsta integritet… om vi bara visste var i h-e vårt guld höll hus.”

Guldets roll i spelet är att ingjuta trovärdighet i förmögenheter (eller pengar, fast ibland undrar man om statliga tjänstemän har förstått vad trovärdighet i dessa kretsar egentligen har för innebörd). Därför blir det också ganska känsligt för centralbanker om de inte har guldet som de påstår sig ha. Idag kan en bank sälja tillgångar utan större problem som den faktiskt inte har (som Morgan Stanley gjorde när de sålde 28 procent av aktierna som de aldrig hade i det krisdrabbade gruvbolaget Nordic Mines), vilket är toppen om man behöver bättra på likviditeten i bolaget. Hur går det till? Jo, finansiella tillgångar representeras av siffror och bokstäver som är lagrade på datorer, och de är enkla att manipulera. Man bryter mot spelreglerna om man gör det, men man kan. Och när spelreglerna inte följs, då är det bäst att ta saken i egna händer, i synnerhet om det gäller så värdefulla ting som guld och du råkar vara en suverän stat.

Det är därför det råder en guldmani centralbanker världen över, initierad av individer som inte litar på att spelreglerna följs. Den ryska centralbanken köpte 55 ton det senaste kvartalet, men man behöver inte vara hybridkrigande ryss för att främja denna barbariska relik. Vårt brodersfolk i söder fick sig även en släng av guldsjukan när Bundesbank beordrade hem halva guldbeståndet på 3400 ton från Federal Reserve efter folkliga påtryckningar. 2020 ska alltihopa vara hemma i Tyskland tydligen. Det gick inte så bra under 2013 då endast 5 ton kom hem till Frankfurt (Jag undrar hur det telefonsamtalet gick? ”Hej hej, det här är New York FED! Vi har guldet i valvet…ja, precis, alltihopa, 1700 ton, men i och med att det är tandguld…ja, precis, i och med att det är tandguld blir det ett jädrans pill när vi ska hämta det ur lagret. Ska vi säga att den första leveransen blir på … 5 ton?”).

Holländarna plockade hem 122 ton nyligen, i hemlighet. Ett annat gäng som har samlat på sig guld under en ganska lång tid är kineserna. De har beslutat sig för att den officiella guldreserven ska bestå av 8500 ton, vilket innebär att de rimligen siktar på det dubbla att döma av hur det gick år 2009 då de reviderade tillgångarna på balansräkningen från 600 ton till 1050 ton (och då talar vi inte om de andra länderna i Asien som ökar guldlagren, som t ex Sydkorea, Indonesien osv). Och nu är det alltså schweizarna som står på tur. Ska bli intressant, för det är inte vilket kreti-pleti-land som helst som funderar på att implementera en guldbaserad valuta på bekostnad av Internationella valutafondens trovärdighet.

Jaha. Hur läser man den här utvecklingen då? Det första är att det är ett spel som spelas, på fler än ett sätt. Om centralbanker har lovat varandra att guldet finns i deras besittning när det i själva verket inte finns (det kommer inte att vara den första gången), då gäller det att agera fort och obemärkt för att inte hamna sist i ledet. Ungefär som holländarna. Vill inte centralbanken agera frivilligt, tvinga den, som Schweizarna! Guld är ju ändå kungen av valutor (om man ska tro Alan Greenspan… men det kanske man inte ska att döma av följande klipp).

Och om det nu är allmän kännedom att länder synar korten (för att använda en spelterm), då kommer centralbanker som inte har guld på händerna när det är dags att redovisa innehavet att inkompetensförklaras. Den typen av inkompetensförklaring brukar inte ske utan att växelkursen får sig en ordentlig törn och därefter handlas till kraftig rabatt. Utan trovärdighet kommer centralbanker att kunna påverka ännu mindre än vad de kan idag (men att döma av Larskampen vet jag inte om det är särskilt allvarligt). I ett större perspektiv är detta ett tecken på att trovärdigheten för det moderna monetära systemet, som i princip ser likadant ut i alla moderna länder, håller på att luckras upp. Vi går förmodligen en ny finansiell era till mötes.

Konstigt att ingen pratar om det.

PS1. Resultatet blev ett nej, där 77 % röstade emot guldinitiativet (Bloomberg) .

PS2.  Jag har redigerat det här inlägget för ett skämt som kunde uppfattas som plumpt och okänsligt. Det är naturligtvis inte min mening att såra någon med dessa inlägg, vars syfte endast är att stimulera till diskussion.

Riksbanken sänker och höjer... aldrig mer?

Riksbanken sänkte räntan till 0 procent (Riksbanken) med anledning av den låga inflationen  mätt av årliga förändringar i konsumentprisindex). Vi ser nya takter från Riksbanken efter det att Ingves gjorde klart att det är inte Riksbankens ansvar att hantera hushållens skuldsättning (SvD), utan Regeringens. Hur resulterar räntesänkningen i högre inflation?

Lägre reporäntor kommer inte direkt att ge bankerna möjlighet att ge bort pengar till löntagare. Det är nämligen vad som krävs. Högre inkomst för löntagare krävs för att inflationstakten ska öka då de ska få högre köpkraft för att ha råd med prisökningarna på de varor som ingår i KPI (och då har vi inte blandat in några inflationsförväntningar i analysen, som är givna). Banker lånar ut pengar, och den tillfälliga inkomsthöjning som kommer av ett lån ska förr eller senare betalas tillbaka. Det är regeringar som ger bort pengar, men regeringen har inga inflationära stimulansprogram i pipelinen. Jag noterar med intresse att LO lutar åt att man ska göra sig kvitt överskottsmålet för att möjliggöra lånefinansierade stimulanser, vilket är förståeligt (DI). Att arbeta av skulder är öken! Det hör även till de mer okonventionella förslagen som jag diskuterar i boken. Detta skulle med all säkerhet öka inflationen om bara Riksbanken var med på noterna, men detta blir svårt att åstadkomma med det parlamentariska dödläge som råder. Så högre inflation via högre inkomster blir inte av i det närmaste taget.

Räntesänkningarna ämnar nog justera växelkursen (eller det externa värdet på kronan) så att importen blir dyrare och exporten billigare, men då svenska företag alltmer sysslar med tjänsteexport (inklusive merchanting), och mindre industriell export, ser vi avtagande effekter i den här transmissionkanalen. Den lägre reporäntan sammanfaller med ECB:s stresstest som hade kunnat göra svenska statspapper till än mer safe haven, men där motar Riksbanken Olle i grind. ECB testade märkligt nog inte bankerna i ett deflationsscenario (Telegraph). Trovärdigt? Inte särskilt.


Vad sker härnäst? Högre inflation blir det inte av den här lägre räntan pga skuldsättningen. Om vi antar att Sveriges skulder är ca 5 ggr BNP (Cornucopia har inkluderat bankernas utöver den reala sektorns skulder, men det gör inte jag för att undvika dubbelräkning) ser vi att en back-of-the-envelope räntehöjning på 1% eliminerar utan vidare 5% av BNP (förmodligen ett värsta scenario). Märk väl att detta håller inte symmetriskt. Det vill säga, när man sänker räntan kommer inte BNP per automatik att öka, för att det är inte uppenbart hur extra krediter bäst kommer till använding i en tjänsteekonomi där produktion alltmer sker i utlandet (och sedan när behöver konsulter lånefinansiera sina tjänster?). Läser man mellan raderna kan man tänka sig att det blir mer utrymme för spekulativ finans och högre tillgångspriser (inklusive fastighetspriser), men det lär inte bli fler arbeten, mer inkomster, och högre inflation.

Att ge sig in på negativa reporäntor, som Lars EO Svensson argumenterar för, kan man göra om man känner för att experimentera med ett lands finanser (DI). Negativa reporäntor innebär att bankerna får betalt för att repofinansiera tillgångar, och lär vara väldigt bra för tillgångspriser, men det fungerar endast så länge som stora aktörer tycker att det är trovärdigt. Då är stödköp av värdepapper och valutagolv, som Svensson också förespråkar, mer intressanta att reflektera över. De är intressanta för att de utgör diskretionära ingrepp i det normpräglade ramverk som har dikterat penning -och finanspolitiken under de senaste 20 åren. Pacta sunt servanda? Nej tack, det är så bra så. Ganska oortodoxa grejer alltså! Blir detta praxis kommer det att göra susen för riskpremien som skjuter i höjden. Kronan kommer i så fall att depreciera* och bidra till höjda mat- och energipriser. Precis vad svensk BNP behöver!

* Devalvera, som jag skrev i den ursprungligt i all hast, är det naturligtvis inte tal om när vi analyserar en flytande växelkurs som den svenska.

PS. Jesper Hansson från Konjunkturinstitutet gjorde mig äran att läsa min bok samt komma med förslag på hur den kan bli bättre. Jag kommer att göra en liten uppdatering här vi tillfälle. DS.